RutigMålarFärg - en läsblogg

Fråga 1

En fråga som dyker upp i mitt huvud när jag läste dessa sidor, är varför Bahar är så emot allting. Hon är emot att hennes pojkvän försöker bli omtyckt av hennes föräldrar genom att vara trevlig och hitta samtalsämnen att prata om, och jag tycker hon verkar vara emot sin mammas försök på att lära sig svenska. Eller hon uppmuntrar henne inte i vilket fall. Och det får mig att undra varför? Vad är det som gör att Bahar är emot så mycket olika saker?

Rebecka: Bahar har vad jag märkt från boken ett häftigt humör. Det växlar ofta upp och ned. Ibland kan hon ta skiten och ibland brister det för henne av den allra minsta kommentar. T ex i boken är där hon hittar en lapp från Markus där han skrivit ned stödord till mötet med hennes pappa. Rent allmänt hade många blivit sura för en sådan grej och jag tycker inte att hennes humör är ett så stort problem som frågan antyder. Jag tror bara att det är en pubertetsperiod och något som alla upplever någon gång i sitt liv.

Maiken: Jag kan hålla med dig om att hon har ett häftigt humör, som växlar mycket. Men, jag tror inte att det har någonting att göra med att hon är så emot allting. Vad jag förstår utifrån boken, så är hon runt 20, och då brukar man vara förbi sin pubertetsperiod. Nu när jag har läst ut hela boken, så tror jag att det mer handlar om att hon inte riktigt känner sig hemma, eller nej, hon bryr sig inte om att känna sig hemma. Hon gör som hon vill för att hon känner för det, t.ex. så väljer hon att ett tag bära slöja, hon blir en ”hobbymuslim” som de kallar det i boken. Jag tror att hon inte riktigt kan bestämma sig för ifall hon känner sig svensk eller inte, och att det drar lite i henne. Hon vill inte erkänna det, men jag tror att det är så. Och det med att hon är emot att hennes pojkvän har skrivit upp en lapp med samtalsämnen som han kan prata med hennes pappa om, kan jag hålla med dig om att det hade nog många blivit sura för, men at de flesta kanske i längden hade sett det som en gullig gest att försöka komma bättre överens med svärföräldrarna. Jag tycker det är tråkigt att hon är emot sin mammas försök att lära sig svenska, för det hade nog kunnat underlätta lite för Bahar också, då jag förstår det som så att hon irriterar sig på att hennes mamma inte kan bättre svenska, och ibland skäms hon för det.

Jag tror till viss del att det kan vara något som alla upplever någon gång, att de är emot allt, men för Bahars del tycker jag det blir väldigt extremt, och långdraget, det tar aldrig slut, det är alltid något som hon är emot.

Fråga 2

Och varför är det så viktigt för familjen Irandoust att bli en ”vanlig Svenssonfamilj”? En stor del av boken sedd ur hennes föräldrars perspektiv handlar om hur de vill passa in och om hur de vill visa att dem är en bra familj med bra, svenska värderingar. Visst att invandrare kanske skall försöka anpassa sig lite till samhället, men det betyder inte att dem ska behöva bli en helt vanlig Svenssonfamilj bara för det. Hur kommer det sig att det är så viktigt för Bahars föräldrar?

Rebecka: Panthea och Amir har båda två höga utbildningar från deras hemland. Detta gör att de antagligen känner sig mer eftertraktade och viktigare. Att komma till Sverige och sen bli nekad jobb efter jobb på grund av att språket inte räcker fullt ut eller att utbildningen inte är godkänd i Sverige sätter sina spår i dem. De känner nog helt enkelt att de måste bli dem som svenskarna vill ha. En familj som inte sticker ut allt för mycket och har två barn som båda spelar fotboll.

Man märker tydligt av deras mål. Som är att få ett jobb som de haft från sitt ursprungliga land. Detta mål gör de mycket att försöka nå. De försöker forma sina barn att bli skötsamma och ta skolan på allvar då de vet att sådana saker är viktiga i Sverige.

De vill helt enkelt bli tagna på allvar, ha en lika stor chans att komma in i samhället som Anders Svensson har och bli sedda utan fördomar pga deras etnicitet etc.

Maiken: Här håller jag helt och hållet med dig, och jag måste säga att jag tycker synd om både Panthea och Amir. Jag tycker det är väldigt tråkigt att det inte är samma standard på utbildningar runt om i världen, för det påverkar så otroligt mycket! Det är tråkigt att språket alltid skall sätta käppar i hjulen för jobb och sådant, men samtidigt så är det otroligt viktigt att kunna göra sig förstådd, och bättre därtill.

Deras mål är som du säger väldigt tydliga, och det tycker jag är positivt, det visar på att de aldrig ger upp! Och de gör dem verkligen inte, helt till sista sidan i boken, är det något mål de försöker nå.

Det du skriver om att de vill bli tagna på allvar och ha en lika stor chans som ”vanliga” svenska människor att komma in i samhället tycker jag är helt rätt. Det är så det skall vara. Alla skall ha samma möjlighet, även om de har olika etnicitet. Det borde finnas ett jobb och en plats för alla i det svenska samhället, utan att man skall behöva bli en typisk ”Svensson”.